Hej...

Förlåt den långa tystnaden. Eller förlåt? I ordet Förlåt ligger ju ett rätt stort korn skuld och gror, och det är inte riktigt så jag känner. Kanske menar jag förlåt för att jag inte hört av mig. Jag vet inte. Det är den beklämmande känslan av att träffa en vän man försummat. "Jag hade tänkt ringa men..." Pinsamt.
Jag vet ärligt talat inte vad som blir av den här relationen. Jag tycker om att skriva, men jag vill nog inte skriva här mer. Jag blir stressad. Stressad av att människor jag känner sitter och läser. Stressad för att det som händer här inte är jag. Det du läser här är ju en representation av mig själv. Hur jag vill framställa mig själv, det är så snett. Jag är inte bekväm med det har jag kommit fram till. Hur en känsla krupit in: att livet blivit närmast levt i andra led här ibland. Jag är rädd att jag vid vissa tillfällen levt livet mer på de här sidorna än i verkligheten. Förstår du hur jag menar? Att min framställning av mina upplevelser blivit större än själva upplevelserna. Det är närmast pornografiskt. Verkligheten är ju ingenting. Min upplevelse av det som är utanför, det vi skulle kalla "verkligheten" - är ingenting. Ingenting menar jag då i förhållande till det som verkligen finns där, det Kant skulle kalla Das Ding an sich. Allt blir ju berättelser, och det får man ju faktiskt acceptera om man ska leva. Oj, det där lät drastiskt. Leva vill jag, det vet du ju. Och jag har i högsta grad levat under den här tysta perioden. Det som bekymrat mig tidigare är känslan av att leva mitt liv genom bloggen, det har känts så smutsigt de gånger den dykt upp. Jag vill leva genom livet självt. Så därför. Det är därför jag inte hört av mig. Därför jag varit stressad. Jag har den senaste tiden försökt att leva i det tysta och jag har gillat det. Men jag har också saknat det här. Jag kommer på mig själv med att formulera skeenden medan jag är i dem. Allt är en berättelse. Kanske måste jag berätta på något annat sätt nu? Vi får se om jag ringer igen.


-Viktor

PS. Jag mår bra. Hur mår du? DS.

Om du kunde älska så skulle du älska det här:

Fantastiska nyheter!

Nintendo droppade just den fetingstora bomben att de ska släppa Grand theft auto till DS! Knappast en tillfällighet att jag hade på mig min GTA IV-tröja till jobbet igår, kusligt. Ska bli sjukt spännande för mig att se hur konceptet funkar i bärbart format då jag inte understått mig att röra PSP ens med tång.

IGN.com

Snart får ni se verkligheten.

R. Verner

Såg ett program om Verner Von Heidenstam på Kunskapskanalen. Jag fick lära mig att Heidenstam var värsta R-Kelly på sin tid. Han förförde en 16-åring när han var ungefär femtio år gammal. Efteråt åkte tjejen på konfirmationsläger. Jag är mållös. Sen fick man veta att Heidenstam inte var någon nazist, utan snarare senil och blev lurad av folk så att det såg ut som att det var så. Och att han var jättesnäll mot Fröding när denna hade blivit galen. Det var ett mysigt program, torrt som fnöske, men mysigt.

En låt som Heidenstam säkert kunnat skriva under på: Kellz All I Really want Heidenstam klagade över att han bara kunde vara med unga kvinnor. Det var krångligt för honom, men han var tvungen. Livet är hårt.

Suck

Jag är tillbaka! Är så trött nu. Jobbar natt på hotellet. Idag sov jag till halvfem. Ändå tråkigt att vara vaken när det är såhär ute. Tryckande och kvavt och så regn. Trodde det skulle vara sommar.

We can't be stopped!

Märkligt att jag kvällen efter att jag skrivits ut, kvällen till den dag då mitt liv fått en sannolikt högre standard, med en bättre hjärtkapacitet ligger jag och tänker väldigt mörka tankar. Jag tänker på döden, hur när jag en gång dör och blir kremerad det där metallnätet kommer att vara kvar, aska och ett litet metallnät. jag vet inte varför den tanken stör mig, varför den kommer nu. Jag ber om att bubbla av lugn, kärlek och värme skall omsluta mig. Den kommer och kommer med ett glasklart svar, det är i den känslan du alltid skall vara. Kroppen är bara ett skal. Jag blir lugn.
En bieffekt som jag märkt efter operationen är att jag inte kan sova längre än till 06:00 nu. Det har nog mest att göra med att min dygnsrytm blev till dygnsrytmen hos en pensionär under vistelsen på avdelningen. Men det är ju väldigt sjukt att vakna helt pigg så tidigt. För mig alltså. Drömde att jag köpte en växt som hette Jackie Arklöv inatt. Det var på blocket, och det hela skedde i god tro, men det visade sig att det var ett förtäckt dopingpreparat. Jag borde ha fattat.

Bonus:

Filmer jag sett under operationstiden:

Offret
Babel
The Big Lebowski
Bortspolad
Weeds S01
Horton hears a who

Foto: Jojo

Kamp/Flykt

Jag är så dum i huvet. En fet rapport och en ganska så snäll hemtenta har jag att jobba på, att skriva. Helst ville jag ha det gjort innan operationen. Men nej! Det är då, nu, som jag bestämmer mig för att tvätta upp alla mina kläder, vika dem i fina högar, göra om utseendet på bloggen och sedan slutligen se klart den fjärde sopranossäsongen. Ständigt denna flykt tills knivarna är ikapp och mot min strupe. Jag känner igen det så väl, men det går liksom inte att göra nåt åt det. Det är väl bara att gilla läget, jag blir knappast stressad över det längre, mest bara arg och besviken. Som mamma och pappa en gång suckade åt mig suckar jag nu själv inombords över min egen slapphänthet, de orkade inte mer. Om en vecka eller så kommer jag att förbanna mig själv, då räcker inte inombords suckar längre. Men det är då.
Sopranos börjar ta över mitt liv mer och mer. Det börjar verkligen spåra ur, idag pratade jag om doktor Melfi på min handledning. Alla tyckte att jag var galen. Alltså det jag tog upp hade verkligen relevans för det vi pratade om, men jag glömde bort att det inte var på riktigt. Alla andra i rummet visste att det var en påhittad tv-serie.
Jag var tyst resten av mötet. Fnissade bara lite nervöst ibland.


Å hjälp mig doktor Melfi! Styr upp detta mitt beteende nån gång! Om jag någon gång skulle gå till en terapeut och fick välja skulle jag lätt välja dig.
Jag skulle vilja prata med en medelålders kvinna som har snäll, lugn röst. Jag skulle aldrig vilja gå till någon ung sprätt, speciellt inte en man. Det finns faktiskt studier som visar att kvinnliga terapeuter har större framgång med sina klienter än manliga. Alltså finns det anledning att tro att de flesta känner som jag, vi vill prata med kvinnor. Generellt sett alltså, det finns ju alltid undantag, det är ju det som är det fina. Imorgon hemtenta, annars blir det STENHÅRDA STRAFF för den här unge mannen. Och ja, jag vet vad du skulle säga, doktor Melfi: "I sense frustration and self-blame in your voice Viktor" jo du har rätt, som vanligt har du rätt doktorn.

Alces alces

Första tyska bussgruppen kom till hotellet idag. Bra timing, för värmen kom igår, idag har det varit 17° här uppe, strålande sol och ljumma, sydliga vindar. En sak som aldrig upphör att förvåna mig är tyskarnas besatthet av älgar. Man tror att det är en fördom och en skröna mest, men varje sommar upptäcker man det pånytt och jag blir lika förvånad varje år. Det är som om de genetiskt vore drivna att köpa allt som har en älg på sig. Någon speciell synaps som aktiverar köpcentrat i hjärnan när de ser älgsaker, nallar, vykort, tröjor eller vad det nu må vara. Det finns en lucka i forskningen här. Vad är det som driver dem? Tänk om det är så att tyskarnas förfäder, germanska stammar bara åt älg och att detta majestätiska djur var så viktigt att dess bild blev inpräntat i hjärnorna på detta märkliga folkslag? Det är den enda rimliga förklaringen. Så måste det vara.

Försmak av förmak(soperation)

Egentligen tänker jag just nu inte så jättemycket på Zombier, eller på Bun Bs nya skiva, eller på tavlor av migsjälv i Napoleonkläder. Mest tänker jag på hålet i mitt hjärta. Om ungefär två veckor ska det täppas igen, jag ska ligga nedsövd i kuvös under tiden. Det är skönt att vara nedsövd under ingreppet, jag vill inte se, känna eller veta vad som händer med mig. Jag vill vara bortom all sans. Men jag vill leva. Riskerna är små, så det är egentligen ingenting att oroa sig för, ändå är det svårt att låta bli. Undrar hur obehagligt det kommer att kännas efteråt? Kommer det göra ont? Kommer jag att bli värsta übermennsch? Hoppas det.
Jag har aldrig varit inlagd på sjukhus förr, inte såhär länge iallafall. Nu blir det tre dagar. I bästa fall. Hoppas man får glass.

Levande döda

Jag har tänkt mycket på det här med zombier på sistone. Eller levande döda. Det är ju som vi alla känner till så att de livnär sig på levande människokött. Ponera att du är en av få icke smittade människor, och att ni, likt i filmen Dawn of the Dead har barrikaderat er i ett fett varuhus, det finns gott om mat och kläder och vad man nu behöver. Ni är också i USA så alla har vapen, om en zombie mot förmodan tar sig in är det ju bara att headshotta den. I alla fall, min poäng är, eller blir, om man bara barrikaderar sig tillräckligt länge kommer tillgången på levande människokött att ta slut. Alla kommer att bli uppätna eller bli zombiesmittade, och vad händer då? Jo, zombiesarnas kroppar är ju fortfarande organiska, de blir ju inte någon slags robotar bara för att de blivit smittade. Deras kroppar måste ju börja förmultna och ruttna, eller helt enkelt torka ihop. Undrar hur lång tid det skulle ta? Hur länge skulle man vara tvungen att isolera sig tills alla zombiekroppar hade blivit förbrukade och hopskrumpna eller till jord åter vardat? 1-2 år tippar jag på.

We run tins roun 'ere

Bun B's nya skiva II Trill är en ganska ojämn historia med en del toppar och lika många dalar. Många tunga inhopp hjälper till att höja kvallan och resultatet får ändå sägas vara godkänt.

En höjdpunkt är My Block, tunga blåsslingor, jamaicansk toast och gängkörer lyfter trilltemat till skrämmande höjder.

Passa er utanför Ullas! Dis is mye blok.

Eller är det här för mycket?

Jag vill ändå ha med en häst på tavlan.

Viktorov vid St Bernhard

Jag har tänkt att ta kontakt med en konstnär och be denne måla ett porträtt av mig i Napoleonkläder. Jag ville också ha med en häst på bilden, så kom jag på att det finns en klassisk målning av Napoleon till häst. Så vad tror ni? Min feja där Napoleons är? Bister och med en beslutsam uppsyn. Det finns inget fel i att beställa ett porträtt av sig själv va? Inga oskrivna lagar eller så. Mina barnbarn kommer att vara stolta, för att inte tala om mina barnbarnsbarn. Mina barn kommer att hata mig.

Tråkigt fotbollsinlägg

Trots tvkommentatorernas snack om en final som innehöll allt kunde jag inte undå att känna mig väldigt uttråkad, speciellt i andra halvlek. Kanske beror det på att finalisterna var två helt gråa lag, omöjliga att känna någonting för. Väldigt få skott på mål, visserligen några blixtrar i stolpen och någon ribbträff. Annars svajigt, försiktigt spel fram och tillbaka. När matchen gick till förlängning kändes det givet att straffar skulle komma att fälla avgörandet.
Såklart extremt huvudlöst och dumt av min kompis Didier att klappa till Vidic i ansiktet och dra på sig rött kort. Samtidigt kan man förstå att Chelseaspelarna blev arga när Tevez, den lille konstige dvärgen med läskiga ärr på halsen, osportsligt spelade ut bollen för att ge tillbaka Chelseas boll som de i momentet tidigare spelat ut när en Manchesterspelare skadats, alldeles för högt upp i banan. Men åter till Didier: Drogba bryr sig inte om Chelsea längre, det är ju uppenbart, han vill bort och såklart ska han lämna det sjunkande skeppet nästa säsong! Frågan är bara var han ska ta vägen. Jag är enbart nöjd om han lämnar. Jag älskar Drogba, men hans sejour i Chelsea har problematiserat mina känslor för honom. Hur kan man älska någon som spelar i det äckligaste laget på jorden? När han öste in mål för Marseille var det så enkelt. I Chelsea gick det inte att uppskatta honom längre. Därför applåderar jag hans eventuella (troliga) utträde ur Abramovic' själlösa dreamteam.

Snart ska jag visa mig själv igen. När jag orkar. Tills dess får ni stå ut med den här nivån. Godnatt.

Tjing tjong purr

Kineserna är för roliga alltså. En treåring som är skitbra på Rubiks kub. Vad ska de hitta på härnäst? Låta ett team med vetenskapsbarn bygga en bomb? Lösa energikrisen eller klimatfrågan? Framtiden finns i öster, det är ett som är säkert.

Var är du någonstans?

Jag saknar norra hemisfärens kanske vassaste tangentbord.
Är det läge att börja sörja?

Better tomorrow

Såg en björn som låg och sov på Skånes Djurpark. Så himla cool var den, och man kom väldigt nära, så nära som det var möjligt utan att bjässen skulle klara av att hoppa upp och slita en i stycken, krossa ens skalle och äta upp ens hjärna. Kolla ramarna, alltså dens händer! Så nära, men ändå så långt borta. Djurparker är roliga, men också rätt så hemska. Djur i fångenskap, eller förvaring. Det är tragiskt på nåt sätt, samtidigt vill man ju se dem. Jag såg en björn i "verkligheten" en gång och en Fjällräv, de är tydligen ganska ovanliga, men lycka till att se ett Lodjur, en Järv eller nåt annat riktigt ovanligt i naturen. Man måste typ bygga såna där gömslen där man sitter i flera veckor, tyst, tyst och äter burkmat. Orka liksom. Jag är alldeles för bekväm. Då är det smidigt att bara gå på djurpark. Jag är sjukt kluven, men tacksam. Man får tänka att djuren har det bra. Eller att de skadats på nåt sätt så att de inte klarar sig i den hårda naturen. Att de räddats, sårade, ensamma, förvirrade, kanske deras mamma och pappa blivit dödade av elaka jägare och att de nu får de mat och tak över huvudet. Mot att visa upp sig lite. Det är ju en ganska sweet deal isåfall.

Sveriges sydligaste ben

Jag vill vara i Smygehuk. Hela tiden, varje dag, äta Fiskarens special och känna vind i håret. Ha Sveriges sydligaste kyss på mina läppar. Salta vågstänk på piren. Så långt från Umeå man kan komma inom landets gränser. Avstånd. Jag måste köpa regnskog för att klimatkompensera långa resor tror jag.

Ol' dirty bastard is about to exhale, kid

Hittade en ganska (väldigt) fet dress från Fjällräven på Myrorna. L ville att jag skulle se hiphopig ut, jag strikeade min pose, men L tyckte mest att jag såg retarderad ut. Inget kunde vara mer fel. Som Dre rappar: "you see me grab my dick everytime I pose for pictures". Hur kan någon lära mig någonting om att keep it G?! Dressen hängde med hem såklart, tillsammans med cyperntröjan och scarfen som hänger i bakgrunden. Får se bara om jag vågar ha på mig gult outdoorgear i stan, Umeå är ju inte Brooklyn direkt. Annars håller den ju bra för ringmärkning på Fjäderägg med.

PS. L är en av de bästa personal shoppers man kan tänka sig. Alltid med bra tips och smakråd. Fantastisk service! DS.

I knew he was dirty, but I didn't know he was that dirty

President Putin och hans nya fjälla Alina Kabajeva har jämförts med förhållandet mellan Nicolas Sarkozy och Carla Bruni Sarkozy. Skillnaden är väl bara att Carla är en kvinna, och inte en flicka. Förhållanden när den ena parten ser ut att vara den andras förälder eller till och med farförälder är lite problematiskt. Vladimir har nått en helt ny nivå, jag lägger ingen värdering i det, bara konstaterar.

The ties that bind

“Danny and I worked together for 40 years-
he was the most wonderfully fluid keyboard player
and a pure natural musician.
I loved him very much…we grew up together.”
—Bruce Springsteen

I torsdags dog Danny Federici. Aldrig någonsin får vi se hela E Street Band tillsammans igen. It's always the good ones that have to die. Danny blev 58 år innan hudcancern tog honom. Springsteenmaraton hemma hos mig just nu på högsta volym, grannarna får säga vad de vill. Jag är i sorg.

Viktorovpriset 2008

Jag har just avslutat en fantastisk bok! Just en sån där bok som är svår att göra rättvisa, vad man än säger är det liksom inte nog, inte spot on. Ni har säkert redan läst den allihop, den här Mig äger ingen av Åsa Linderborg. Den är så rolig, så välskriven, så levande och gripande sorglig! Så ärlig och vacker. Jag vet inte senast jag läste en så underbart kärleksfull skildring av en förälder, i det här fallet en pappa. Så ömt tecknat utan att för den delen väja för svärtan. Det handlar om att slita skiten ur sig, att vara längst ned i samhället, att kämpa för att passa in, att kämpa för att uppnå vad Beverly Skeggs skulle kalla respektabilitet. Det handlar om klass, och att ur det perspektivet hela tiden, i sin specifika position i samhället känna sig bedömd. Boken handlar om saknad och kärlek, om ensamhet och om så sjukt mycket annat. Om en pappa som vill så mycket med sin dotter men baxnar under ansvarets ok och i känslan av ensamhet och övergivenhet. OM KÄRLEK. Jag vill passa mig noga för att skriva att det är en bok om livet, även om det är just en sån bok. Ni borde verkligen läsa den. Jag grät till och med en skvätt. Gråter aldrig till böcker. Aldrig. Tack Åsa!

Hämta lillmamma på sjukhuset:

Core 'ngrato

Mammor och gampojktemat fortsätter här hos Viktorov. För att jag älskar mammor och gampojkar. I Italien föddes konceptet och i Italien kommer det att leva vidare för evigt. Önskar att jag bodde där! Maria Lanza sjunger först, sedan hennes son, Mario. Båda med gudabenådade röster såklart. Mamma och gampojk, fast mamman är snäppet vassare, är det inte alltid så? Otacksamma hjärta.

Gampojken

Efter en hel helgs jobb är det skönt att mitt i natten fara hem till mamma och sova i hennes gästrum. Slippa gå hela vägen hem, utan bara spatsera de fem minuterna det tar att gå från jobbet till hennes dörr. Kylen är välfylld och det är rent och snyggt hos henne. Mitt i natten sitter jag som en råtta vid hennes köksbord och äter dyra ostar: spansk Manchego, italiensk Rossini och fransk St Paulin (som för övrigt inte gick av för hackor). Mamma ligger och sover sedan säkert två timmar. Ostarna går lös på en tre-fyrahundra kronor kilot märker jag med en känsla som är både förskräckelse och vällust. Så tänker jag att mamma faktiskt vill att jag ska äta av dem. Det är jag nästan säker på, så det är ingen snyltning. Det är att vara son och att vara mamma.

I ett oändligt universum får allt plats, existerar allt.

Å ena sidan har vi evigheten. Å andra sidan detta ögonblick, här och nu. Vad ska man tro på? Det säkra är väl detta, nuet. Gårdagen finns inte.

Optimus Noerdi

Jag och gulliga Manis var uppe på skolan och gjorde reklam för kyrkokören. Så mycket mesigare blir det inte. Micke Data undrade om det var ett skämt. Nej sa vi.

Två veckors "ledighet"

Fan vad jag ska sova länge imorgon. Sova bort hela dagen, vakenhet är överskattat.

Svarta böcker

Nils Lofgren - Black books

Nils, ditt lilla geni! Gitarrpartiet i mitten! Okej skjut mig nu.

"aah, då kan man bara alla afrikanska länder då..."

Aah, jag har spenderat Långfredagen med att lära mig var alla afrikanska länder ligger. Jaha, Togo, jag vet precis var det är, och jag vet skillnaden mellan Guinea, Ekvatorialguinea och Guinea Bissau. Jag vet tvärsäkert var Burundi ligger, och det känns wunderbar! Ni kan också lära er! Jag vet att ni vill.

Ilike2learn.com

Snoop Dogg - Ego trippin'

Okej, jag vet att jag är ganska sent ute, men det har mest att göra med att det har varit väldigt svårt att ta till sig Snoops senaste skiva. Senaste veckan har jag spenderat med att överhuvudtaget förstå vad den är för någonting. Jag har kommit fram till att den är allt och ingenting på samma gång. Det är en sällsynt skiva på så sätt att den är extremt spretig, utan att för den sakens skull kännas hafsig. Vi har princedoftande funklåtar, crunk, hederlig G-funk, irländska ceilislingor(!), en countrylåt (som ja okej, känns lite malplacerad), smäktande R&B-ballader och någon enstaka clubbanger. Framförallt känns skivan väldigt tillbakalutad, precis som jag vill ha Snoop. Snoops attityd är vuxnare och mognare än nånsin tidigare, detta märks nästan mest i dumplåten Why did you leave me. Här bearbetar Snoop känslan av att bli övergiven på ett sätt som är väldigt otypiskt för Hip Hopen, det vanliga sättet är ju annars för rappare att flippa och vända sig mot tjejen, horan som lämnat en. Snoop visar en naken, sårad sida som helt enkelt känns trovärdigare än mycket annat, han frågar sig "Do you love me? Do you miss me? Shit, I cant deal with it." Uppfriskande och ärligt.
Hela skivan karaktäriseras av en tydlig retrovurm, det smakar ofta tidigt nittiotal. Avslutande I Can't say goodbye skulle lika gärna kunnat spelats in av Tupac för femton år sedan. På något sätt känns skivan som ett bokslut i dess retrospektiva stil, hoppas att det inte är så, gubben kan fortfarande! Ego trippin' är en egotripp som inte känns otillbörlig eller möjlig att ifrågasätta, Snoop är king of the west och han vet det.

Hur länge skall du missbruka ditt förtroende?

Åh, fantastiska Hans Villius! Jag har kommit över Det mest formidabla klot jag någonsin skådat på ljudbok, med Hans karaktäristiska röst, uppläsande alla ögonvittnesskildringar. Jag får ta Villius vid handen och tillsammans med honom betrakta Jeanne d'Arcs bedrifter, månlandningen 1969, Stockholms blodbad och många andra historiska händelser. Varje avsnitt är ungefär en kvart långt, varje gång ett avsnitt är slut tänker jag "bara ett till!". Loves.

Eders nåde have förlåtelse med mig

Ein Bißchen früh am Morgen

Åh hon är så gullig! Man blir så glad!

Et in iTunesstore pax hominibus

Köpte min första grej på iTunes Store idag. Mozarts missa Brevis k 65 i D moll. Vi ska sjunga den med kören. Tänkte skicka låtarna till en körkompis också, men Apple har ju låst filerna!!! Någon 1337 HAXXOR som vet om man kan komma runt låsningen? Jag blir så arg på Apple som gör allt för att hindra medmänsklighet och delamedsigmentaliteten. Wolfgang Amadeus hade ju aldrig brytt sig... Som straff funderar jag på att bränna ut skivan till hela jävla kören, på pin kiv. Vi är väl bara 40 pers.

Förutom detta jävulskap med att filerna verkar vara förevigt förpassade till min hårddisk är iTunesstore sjukt mäktigt. Allt finns och allt är inom sekunders räckhåll, och med mitt kreditkortsnummer sparat i profilen känns det inte ens som att man köper... Nice! Meddelandet som iTunes sänder ut är att money talks, du får svåråtkomliga skivor på mindre än en minut om du kan betala. Men du kan inte dela med dig av dem, men varför skulle någon vilja det? Man har ju betalat själv, då ska man bara få lyssna själv också! Jag är för trött för att vara sarkastisk. Men jag bryr mig inte. Ska somna till klangen av Mozarts fjortonåriga geni.

Tänkte lägga upp en bild på Mozart som barn eller Steve Jobs i ett kikarsikte, men sen ångrade jag mig. Ni får istället en bild på mig och min pyttelilla lillasyster som jag älskar och saknar så sjukt mycket. Ren bonus - ren kärlek. No more hate. Irlandspost kommer snart. Gonatt.

There's something to die for

Vårkollektionen från PEGLEG NYC har kommit! Den är trevlig men inte så jätteöverraskande. Noterbart är att de verkar ha hoppat på det här med vårens dagismode iallafall och det är ju kul! Om du hade älskat plagget när du gick på dagis ska du ha på dig det! Simple as that - Lyssna till ditt inre barn i vår! Busströjan är min favorit från vårkollektionen och hade varit min favorit om jag ägt den när jag var sex år, 135 dollar kostar den. Kursen är ju helt rätt nu också, dollarn kostar 6.12, blir det billigare? - Tveksamt. "Add to cart".

I am touching myself.

Spräckte läppen idag. Hur? Ett slagsmål. Skoja. Jag och Magnus nickade ihop stenhårt på fotbollen. Båda med fullt fokus på bollen brakade vi ihop. Och Magnus har riktigt bra teknik och ett skönt tryck i sina nickar. Nu är det en asstor flik av läppen som bara hänger och dinglar. Jag försöker trycka överläppen mot tänderna hela tiden, för att hålla ihop härligheten liksom. Läppen är köttigt sårig och helt uppsvälld. Framtänderna värker rejält de med. I alla fall känner jag något, det är bra.
Fina Phyllis var snäll och både hämtade mig innan och körde hem mig efter fotbollen. På vägen hem var jag ganska tråkig tror jag. Satt bara och höll mig för munnen så att såret skulle ligga ihop. Kvällen har spenderats i Henriks soffa. Vi har kollat Me and you and everyone we know. Genialisk film. Miranda July är så himla smart och rolig och rätt snygg också. Jag ska skicka ett brev till henne. Hon kan få en bit av min läpp också. Tror att hon skulle gilla det.

Ikväll: tapetsering!

Om jag var en av killarna i Roomservice, skulle jag då vara Johnnie eller Mattias?

Tack för Bruckner!

Var med två tanter och såg Bruckners sjätte symfoni i torsdags. En av tanterna var min mamma och den andra hennes väninna. I pausen träffade vi två andra tanter, Lovi och Manis. Jag hade Cosbytröja på mig. "Det ser ut som att du bara tänker på klassisk musik och så tog du ut en tröja ur garderoben" sa Lovi och skrattade. Jag skrattade också, alldeles för högt för att vara på operan. Mitt hår var konstigt också, platt och flygigt. Men så ska det vara på klassiska konserter. Man ska inte använda hårprodukter. Flygigt och risigt ska det vara. Om det fanns ett idealhår så skulle det vara Kristina Lugns svall, men bara lite flygigare.

Till konserten: Sexan är sjukt mäktig och liksom stor, oändlig i känslan. Det är inte ofta, men ibland kan jag till musik blunda och på ett mystiskt sätt "se" musiken. Jag kan inte förklara det bättre än så just nu. Det hände i torsdags igen. Under den sista satsen satt jag och blundade, och kände hur jag liksom simmade högre och högre upp, men jag simmade inte genom vatten, jag hävde mig högre och högre upp i luften. Det blev ljusare och ljusare. Jag såg andra energier, som for omkring runt mig. Jag såg mitt eget hjärta öppna sig och sträcka sig ut, för att nå någon eller någonting. Så plötsligen - en explosion av ljus i mitt hjärta. Sedan öppnade jag ögonen igen. Resten av publiken satt lugna i sina stolar. Är jag galen?

Je t'aime

Torra ögon, snorig näsa, svidande hals och ett tomt hotell. Upplagt för ett upplyftande inlägg känner jag. Not. Man måste bli vän med lessheten brukar en kompis till mig säga. Bli vän med. En konstig vänskap blir det, jag vet inte om jag orkar. Man vill så mycket mer. Att Leva borde vara att Flyga. Flyga sådär hisnande högt. Just nu är jag fast här nere, i backoffice. Backoffice är delen av receptionen som gästerna inte ser. Det är här man får vara sig själv lite grand. Det är hit bak man går för att säga håll käften tyst och visa fuckyoutecken genom väggen till jobbiga gäster. Sedan går man fram igen och ler falskt. Det funkar. Utan backoffice skulle jag spricka.

Byron Lee för att vi alla är så fulla av kärlek, för att vi längtar och för att man verkligen behöver en dos rocksteady ska under vintern. En låt om dagen håller desperationen i schack. Snart är det sommar! Snart är tid för kärlek! Då ska vi flyga!

Byron Lee - Je t'aime (Love at first sight)

Dagens tryckare #2

Paula Abdul - Rush Rush